Kort historik över läget för kvinnor i arbetslivet 1946 - 2005
Yvonne Hirdman Professor i historia, Arbetslivsinstitutet / Stockholms universitet.

 


 

1. Hemmafrusamhället
Jämställdhetslagens första paragraf handlar om att främja mäns och kvinnors lika rätt till arbete, anställning och andra arbetsvillkor och framför allt så är det kvinnornas villkor på arbetsmarknaden det handlar om. Det kan verka ganska banal ord för oss år 2005, men om vi börjar backa lite i historien så förstår vi hur ganska omvältande de här orden är. Vi går tillbaka till år 1946, så råder en helt annan syn på mäns och kvinnors relationer i samhället. De bygger på att det är mannen ensam som ska försörja sin familj, som det heter, och kvinnornas situation på arbetsmarknaden är därför präglad utav denna försörjarnorm.

 

2. Kvinnolöner
Läget för de kvinnor som var på arbetsmarknaden, för det var ändå över 31 procent utav kvinnor i arbetsför ålder som var på arbetsmarknaden, präglas utav den här synen på män och kvinnors relationer, alltså genusordningen. Det innebar till exempel att kvinnors löner låg nästan mellan 30 och 40 procent lägre än de manliga lönerna. Det innebar att det rådde en olika lön, inte lika lön mellan män och kvinnor, även om de utförde samma uppgifter. Det innebar att det fanns särskilda kvinnolöner inskrivna i kollektivavtalen.

 

3. Kvinnor i andra hand
Anledningen till att det fanns särskilda kvinnolöner inskrivna i kollektivavtalen sen lång tid tillbaka berodde också på att man såg på kvinnor som en sämre sorts arbetare. De hade sämre muskelmassa, sämre teknisk förmåga och högre frånvaro. Det innebar att både arbetstagare och arbetsgivare , både SAF- och LO-sidan betraktade den kvinnliga arbetskraften på samma sätt, de presterade sämre än den manliga arbetskraften. Det här innebar att när kvinnor då från 1943 och fram till 1960, under blommande högkonjunktur, försökte att få bort de särskilda kvinnolönerna ur kollektivavtalen så stötte de emot en enad front utav män, både från arbetsgivarna och LO - sidan som bedömde dem på detta sättet. Och det innebar att trots att alla kunde inse och erkänna att det var orimligt att män och kvinnor skulle ha olika lön fast de gjorde exakt samma arbete, det förekom ibland, så började man sen att argumentera för denna sämre arbetskraft så att till slut kunde detta orimliga framstå som ganska rimligt och rättvist.

 

4. Kvinnor problem på arbetsmarknaden
Om man ansåg att det var ett problem med kvinnor på arbetsmarknaden, så var det ett problem som de själva fick bära. De gifta kvinnor som lönearbetade vid den här tiden, de kallades i statistiken för förvärvsarbetande husmödrar och de fick själva hantera de problem det innebar att vara dubbelarbetande. Att affärerna hade stängt när arbetet var slut, att det inte fanns daghemsplatser, det fanns bara 10 000 platser i hela landet vid den här tiden och ända fram till 60-talets mitt, att stanna hemma när barnen var sjuka och därmed bidra till att den kvinnliga kollektiva frånvaron från arbetsplatsen steg, att män betalades med ett byxtillägg, det var deras bekymmer. Så nu, 1946, när det finns över
200 000 kvinnor som är LO-anslutna och de försöker få bort det orimliga byxtillägget så stöter de emot den här förståelsen utav kvinnor som sämre arbetskraft och att kvinnors plats i själva verket inte är på arbetsmarknaden.

 

5. Kvinnolönerna bort ur avtalen
Trots högkonjunktur och trots brist på arbetskraft under de här första decennierna efter andra världskriget, så var det således väldigt svårt för kvinnorna att få bort det som de kallade för byxtillägget, att män skulle ha högre löner för samma arbete och att få bort de särskilda kvinnolönerna ur avtalet. Nästan tjugo år dröjde det innan det äntligen skedde. Att så blev fallet berodde ju dels på kvinnornas aktivitet i fackföreningsrörelsen, det berodde också på aktioner utanför fackföreningsrörelsen. Folkpartiets kvinnor var mycket aktiva, de var ju inte bundna till avtal och facklig lojalitet som kvinnorna inom LO. Också media började så småningom att intressera sig för den orimliga ickelika-lönen. Och så fick vi då, 1960, äntligen bort kvinnolönerna ur avtalen.

 

6. Frågan om könsroller
Om vi flyttar oss till året 1976 så ser vi att det är dramatiska förändringar på gång. Nu är det 60 procent, drygt 60 procent, utav kvinnor i arbetsför ålder som är på arbetsmarknaden. Nu har vi en helt annan problembild som diskuteras i medierna och överallt, nämligen frågan om könsroller, frågan om könens ordning i samhället. Till och med i Fib aktuellt diskuterar man mannens situation och kvinnors lägre löner. Det skapas en ny norm, ett nytt genuskontrakt skulle man kunna kalla det för och nu kommer de här orden som finns också i jämställdhetslagens första paragraf , nu kommer orden; lika, samma, lika rättigheter, lika ansvar. Och med detta lika som bas så innebär det att det är arbetsmarknaden som är platsen för att förverkliga de nya relationerna mellan män och kvinnor. Det är arbetet som också kvinnorna ska erövra. De ska också bli fria människor, lönearbetande. Man löser upp familjens enhet så att säga. Det får dramatiska konsekvenser. Man ändrar på familjebegreppet och för in individbegreppet i sociallagstiftningen till exempel, i skattelagstiftningen och tar bort sambeskattningen. Där kvinnors lön hade lagts ovanpå den manliga lönen och man tar ett helt nytt ansvar för barn och barnomsorg och daghemmen börjar att byggas ut.

 

7. Tre nya problem
Det man ser nu är inte att kvinnor är problematiska på arbetsmarknaden, utan vad man ser nu och hur man diskuterar frågan nu, det är en fråga om hinder för kvinnor. Det gäller för samhället, fackföreningsrörelsen att ta bort hindren för att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden och göra relationerna mellan könen jämnare. Tre frågor dyker upp i fokus. Den ena handlar om låglönen. Ty det märkliga som hände var att när kvinnolönen försvann, så fick vi istället ett nytt problem, låglöneproblemet. Det skapades nya lönekategorier, tre grader som las under den lägsta manliga nivån. Det andra problemet var den segregerade arbetsmarknaden som nu blir allt mer segregerad. Och det blir den därför att man helt enkelt bygger ut en ny arbetsmarknad för kvinnor, det vill säga den offentliga sektorn. Och det tredje problemet är den särskilda tiden, deltiden.

 

8. Jämställdhetsavtalet
Tre stora problem, vad kunde man göra? LO som var världens starkaste fackföreningsrörelse var märkvärdigt orörlig. 1975 hade FN proklamerat det internationella kvinnoåret, frågan hade alltså lyfts upp på den internationella nivån. 1976 kommer en förordning om jämställdhet inom den statliga sektorn, ett jämställdhetsavtal. Och 1977 så sluter parterna på arbetsmarknaden, LO och SAF, ett särskilt jämställdhetsavtal. Och det lät ju vackert men det kommer snart att kallas för det glömda avtalet. Det fanns ingenting utav förpliktelser eller tvingande skrivningar i detta jämställdhetsavtal utan det handlade om att man skulle beakta, man fick inte försumma, det fick inte förekomma, man skulle sträva efter, och så vidare. Och dessutom så skulle det här klaras av på den lokala nivån.

 

9. Jämställdhetslagen
1976 var emellertid också det år när Socialdemokratin förlorade regeringsställningen och vi får en borgerlig regering för första gången på decennier i det här landet. Intressant nog så blir jämställdhetsområdet ett privilegierat område för den borgerliga regeringen och eftersom man inte har samma hänsyn att ta till den fackliga rörelsen så proklamerar man att man tänker gå ut med en lag på området, en jämställdhetslag. Det här fick LO i stort sett att gå i taket. Här skulle alltså en borgerlig regering komma och blanda sig i, det som var det allra heligaste, relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden och hota med lagstiftning. Det som de framför allt kritiserade i jämställdhetslagen , det var paragraf tre, att arbetsgivaren skulle ha rätt att skapa sådana omständigheter att både män och kvinnor kunde sköta arbetet och att det var arbetsgivarens plikt att försöka att få fram det underrepresenterade könet. Alltså om det var så att en kvinna var lika kompetent så skulle hon få arbetet. Det här ansåg LO, vid den här tiden, 1978 79, det var att gå emot medbestämmandelagen, det här var att tassa in på förbjuden mark. Det andra som man kritiserade med lagförslaget det var inrättandet utav JämO, jämställdhetsombudsmannen . Och att JämO skulle ha rätt att dra parterna inför arbetsdomstolen och därmed också gå emot den fackliga ordningen. Följaktligen får de ju också in i den första jämställdhetslag som kom, en passus om att om parterna istället skapar ett avtal, ett jämställdhetsavtal så ska lagen inte gälla. Och det här var ju ett undantag som rådde fram till 1994.

 

10. Idag
Nu är det år 2005. Nu börjar jämställdhetslagen att få konsekvenser genom att den ständigt jämför mäns och kvinnors villkor på arbetslivet. Lagen har därför skapat en ny känslighet för orättvisor när det gäller den skevhet som lever kvar när det gäller kvinnors värde. Och det behövs som en garanti för att det inte återigen blir normalt att vi har olika värdeskalor för män och kvinnor på arbetsmarknaden.